Historia

Klubben grundades 1946 av Gösta Hagström och Nils Bergdahl.

Inriktningen var baserad på det militära skyttet och medlemmarna var kollektivt anslutna från Polis, SCA och Televerket.

Skjutplatsen hette Kråklunden och var belägen 200 m ovanför stadens bränngrop och sedermera kolupplag. Platsen är numera bebyggd av Utveklingscentrum.

På 50-talet flyttade klubben sin verksamhet till Norra bergets topp, skjutbanan finns fortfarande kvar men skjutförbud råder på platsen.

I slutet av 40-talet började man skjuta fripistol, vapnen bestod av nedkapade och omgjorda salongsgevär. Nils Bergdahl hade en verkstad i Nacksta där dessa skapelser såg dagens ljus.

1959 var ett stort år för klubben då SM i grovpistol hölls i Sundsvall. Prisutdelningen var på stora torget och vapenkontrollen vid Hebergska skolan.

22 skyttet bedrevs med Walter pistoler av polisens modell ända till slutet av 60-talet. Arne Bergkvist var då den första som införskaffade en renodlad tävlingspistol.

Till höger ser ni en DWM som var vanlig

bland skyttar på den tiden.

1984 vart det slut på skyttet på Norra bergets skjutbana och skyttet flyttades temporärt till LV5s område. 1986 invigdes skytteanläggningen på Blåberget och är fortfarande klubbens utomhusbana.

Svartkrutsskyttet inledes 1978 och har resulterat i flera stora inbjudningstävlingar:

SM: 1984, 1998 & 2007

Nordsvenska mästerskapen 1987, 1990, 1994, 1999, 2003, 2006, 2008, 2010, 2013, 2016.

Långhållsmästerskap har arrangerats av oss 14 ggr dvs varje år sedan 1997. Varav 2008 även hade SM status!

Meriterade skyttar i The Black Powders som sektionen kallas:

Björn Lundqvist 1991 Svensk mästare 89p i Klass Minié.

Göran Hofling 1999 Svenskt rekord 99p och Nordisk Mästare 96p.
År 2000 Svensk mästare med 95p i Klass Whitworth.

Niklas Johansson 1999 Svenskt Mästare i Vetterli med 93p samt Nordisk Mästare i Colt med 94p.
År 2000 Svensk Mästare i Remington med 99p.

Fältskyttet har flyttat runt kommunen där grusgroparna i bla. Silje och Rösåsen varit tillfälliga lösningar. Numera finns fältbanorna i direkt anslutning till banorna på Blåberget.

Magnumskyttet inleddes i tidigt 80-tal och har i dag svårt att kunna genomföras i full skala på grund av Blåbergets korta fältbanor.

Metallsilhuett kom till klubben 1986 och har bedrivits på LV5s gevärsbana. De sista åren har emellertid skyttet flyttats till en grusgrop där de fyra olika avstånd kan beskjutas samtidigt. LV5 banan tillät endast ett skjutavstånd, så tävlingarna vart extremt långdragna. Och sedan 2009 råder det skjutförbud på LV5

1990 påbörjades inredningen av klubbens egna inomhusbana och erbjuder medlemmarna unika möjligheter till träning året runt. Sundsvalls poliskår som numera inte ingår i klubben, brukar hyra lokalen för sina utbildning och träning.

Klubben finns representerad Internationellt av ett flertal skyttar. På precisionssidan har vi Johnny Schödin som förutom att han deltagit i Svenska landslaget med tävlingar som bla. VM i Moskva, även tagit flera SM guld och ett Svenskt rekord. I CAS Har vi flerfaldigt EM mästaren Joacim Blom.

Här kommer en text inskickad från en äldr veteran inskickat 2011-03-27

NÅGRA TIDIGA SKYTTEMINNEN

År 1953 blev jag medlem i Sundsvalls Pistolskytteklubb. Det började med att jag fick följa med min far till skjutbanan. Det måste vara i slutet av 40-talet och jag var väl så där en tolv år gammal. Det var Gösta Hagström, den tidens storskytt och en av initiativtagare till Sundsvalls Pistolskytteklubb, som förde in min far i pistolskyttet. SPK hade fått överta Medelpads Jägarförbunds Skjutbana uppe vid Kråklunden(en plats i skogen ovanför Utveckligscentrum). Den föreningen var nedlagd, men vid skjutbanan fanns en skyttepaviljong. Jag träffade på en medlemsförteckning i huset och kunde då se att medlemmarna tillhörde det övre skiktet i staden. T ex fanns där titlar som direktör, grosshandlare. ingenjör m fl. (Ingenjör var en socialt sett hög titel på den tiden). Som jag förstår hade den föreningen blivit upplöst när andra världskriget började. Men innan Kråklunden blev iordninesställd för att passa pistolskytte, sköts det på andra provisoriska ställen. Ett var vid Grevensbäckens dalgång i närheten av LV5. En handfull skyttar fick plats där. Ett annat var södra delen av Hillstamons grustag (det som senare blev soptipp) och då mot bergskanten. Som synes gick det att skjuta på ställen, som det idag skulle var högst olämpliga att använda som skjutplatser. Kriget var just avslutat och tydligen kunde man skjuta lite här och var utan att någon myndighet lade sig i. Tex SPKs fältskjutningarna lades runt Norra Berget, där det nu är fullt med promenadvägar. Vi sköt mot bergskanterna och promenaden tillbaka gick vid Bureplatsen. Enda kravet var an annonsera i tidningen ”att fältskjutning kommer att äga rum osv —”. Efterhand måste man ha tyckt att skjutning på denna plats var olämplig, så fältskjutningarna flyttades till Silje grustag. Kråklundens skjutbana blev efterhand ersatt av en bana vid Norra berget. Vintertid sköts det vid en inomhusbana i kommunens sporthall på Norrmalm. Vapenförvaringen var ganska liberal på den tiden. Min far var materialförvaltare och klubben fick låna 10 st pistol m/40 av I21 i Sollefteå. Polisen kom och tittade på hur vapnen förvarades, och det räckte med att de förvarades inlåsta i fars skrivbord. Det hette ju att vapnen skulle förvaras under lås. Min uppgift blev efterhand att sköta om vapenvården på dessa vapen. Med tiden blev det lagom så roligt. Som jag minns var det vanligaste vapnet en Parabellum. Flera poliser var medlemmar och de använde sina tjänstepistoler Walther PP eller så skaffade de också parabellumpistoler. Efter andra världskriget var det lätt an få tag på dessa vapen. Vad jag kan förstå var det inte alla som hade licens på sina vapen. Men det var inget man frågade efter. Lite kuriosa från en resa med vapen. Är 1954 blev jag uttagen med två andra ungdomar att deltaga skolungdomens rikstävling med gevär i Stockholm. Eftersom jag var hemvärnsrekryt hade jag tillgång till gevär. Resan gick med tåg. Vi gick med våra gevär upphängda på axeln och på tåget lade vi dem på hatthyllan. Om medpassagerarna regerade på detta kommer jag i alla fall inte ihåg. Vad skulle hända om man idag skulle uppträda på detta sätt? Min far var under beredskapstiden inkallad på ett militärförråd, som låg som sa ”väst på stan-. Det hände att han fick låna en Nagant m/87 revolver, som han och några kompisar sköt med på Södra Berget. Ja. vi bodde ju där. Det närmaste jag kom detta vapen var dess tomhylsor. Kunde jag ha varit en fyra eller fem år då. Min morbror hade sin hagelbössa och älgstudsare hängande på kakelugnsspjället och patronerna i en låda. Så var vanligt ute på landsbygden. På min första vapenlicens (Neuhausenpistol) från 1958, står det ”för målskjutning”, och inte som det numera skrivs, ”målskjutning på godkänd skjutbana”. I praktiken betydde det att man sköt på andra ställen än på en skjutbana. Om det var tillåtet enligt bestämmelserna eller inte, är en annan fråga. Ja det var i korthet några skytteminnen. Mer ryms inte på en A4 sida.

Från en äldre veteran

Kommentera